måndag 22 december 2008

Månader kvar att leva

Det är juletid och dax för samvaro. Då funderar jag lite extra på vad som egentligen är viktigt här i livet. Jag kom att tänka på en fråga jag fick för många år sedan av en tidigare kollega till mig. Den lät så här: "Eva, vad skulle du göra om du fick veta att du bara hade några månader kvar att leva"? Då svarade jag spontant: "jag hade satt mig på första bästa plan till Indien. Där hade jag badat, solat och tagit del av den främmande kulturen. Sen hade jag säkert fått någon magsjuka och dött odramatiskt på ett hotellrum" Idag VET jag svaret på frågan hade blivit något helt annat.

I mitt yrke har jag mött döden ganska ofta vilket har föranlett en hel del funderande. Vad gör människor då de får ett så svårt beskedet? Allra först hamnar man i ett kristillstånd och all energi går till det. Därefter ... ja det är naturligtvis högst varierande men min erfarenhet är att de flesta först och främst vill ta farväl av sina nära och kära. De vill även njuta av livet, helst varje minut eller så mycket de orkar ... av mat, musik, konst, natur osv. Tyvärr begränsas dessa möjligheter avsevärt av smärtstillande läkemedel och trötthet.

Så mitt svar blir idag: först hade jag njutit fullt ut av livet så länge min kropp tillät det. Kanske en kryssning eller något liknande. Jag hade alltså unnat mig lyx, mycket lyx!! När krämporna väl börjat ta överhand hade jag hade lagt in mig på ett fint hospice, gärna ett liknande Änggården i Göteborg. Där hade jag fått spetskompetent vård, bra smärtlindring och själavård. Kunnat njuta av de små tingen min sista tid. Naturligtvis hade jag velat ha mina nära och kära hos mig.

Jag tror detta hade varit mitt sätt att agera MEN man vet inte förrän situationen uppstår!!! Vad tror du att du gjort? Lyssna gärna på Marie Fredrikssons - Tro, en i mitt tycke vacker och hoppfull visa, medan ni funderar!!!



10 kommentarer:

Mita sa...

Reflektioner som anhörig, det finns inte ord hur man tänker när man får ett sådant besked, hur förberedd man än är. Tankarna får mig att tänka på hur olika vi är som individer och hur vi tacklar våra problem. Reaktionen blir i regel inte som man trodde den skulle bli.
En person som har fått beskedet att hans chanser är mycket små att överleva behöver akuta insatser. Hjälpen samhället erbjuder låter väldigt bra, vänte tiden upp till 2månader för att få prata med någon. Kommer till mottagningen på den efterlängtade tiden, det har hänt mycket under den tid som har gått. Man tror att man ska möta en erfaren kurator, mötet blev med en oerfaren nyutbildad kurator som själv är rädd för ämnet döden. Detta har hänt några gånger i mitt liv, det är under all kretik.
Som anhörig är det svårt att stå och titta på, vissa släpper in dig andra inte, maktlösheten är fullkomlig.

tinna sa...

Som drabbad, på sätt och vis, JAG REAGERADE INTE ALLS!!Kära värld-men sedan kom det tillbaka med full styrka. I dag skulle jag ta vara på stunderna med mina nära och kära, göra en resa till ett exotiskt land innan krämporna sätter in. Sista tiden skulle jag tillbringa på Vidarkliniken i Järna.

Mina sa...

det

Mina sa...

Ojdå! gick nog lite fort där. Kära Eva, jag har fått beskedet inte bara en utan TVÅ gånger. Båda gångerna var lika chockartade, men viljan att överleva slår alla andra tankar( som att tex resa och njuta av den tid man eventuellt har kvar) det enda man verkligen vill är att bli frisk. Har du sett YRROL där håller Stefan Sauk en väldigt bra monolog 1994 om cancer . Den kan jag verkligen rekommendera. GOD JUL!

Namn: Eva sa...

Mita, Tinna och Mina: tack för att ni delar med er! Jag vet att ni talar utifrån egna erfarenheter och det är något helt annat än mina spekulationer.

Mina: jag misstänker att det du skrev om viljan att bli frisk har prior 1 ... det är nog det man fokuserar på ... har inte tänkt på dig!

Jag önskar er alla en riktigt GOD JUL!!! Njut av livet och ta vara på alla små ting!!!
Kram/Eva

Namn: Eva sa...

Oj det blev fel!
Skall vara: har inte tänkt på det!

Kenth sa...

Då jag jobbat som begravningsentreprenör och varit i kontakt med oändligt många sörjande människor så var det vid samtal innan och efter begravningen med de anhöriga alltid återkommande att den sjukes önskan var att ha sin familj närvarande vid slutet som är den största önskan. Resor och Hospice i all ära men när slutet närmar sig så verkar det som familjen är viktigare än allt annat. All respekt till Tinna och "Mina" som är med oss.

Counseler Pia sa...

Ja du, Eva. Det är en svår fråga. Jag tror att jag skulle vilja resa iväg och leta upp personer som varit viktiga i mitt liv. Kanske inte för att säga adjö enbart men umgås lite och säga några saker till var och en. Skulle sen helst vilja avsluta mitt liv hemma med mina nära o kära. Förhoppningsvis tillsammans med god mat, vin, musik och en hel del skratt!Sen å andra sidan kan jag inte veta hur jag skulle reagera med säkerhet! Kanske blir det helt tvärtom! Skräck, skrik, vanmakt och "flykt" in på sjukhus!! Tror och vet dock, att det är bra för oss alla att fundera lite på vår död emellanåt. Är väl yrkesskadad!!

Counseler Pia sa...

Vill tillägga att det där med att vårdas hemma tills man dör, ibland känns lite dubbelt eftersom det är ett tungt och stort ansvar att lägga på anhöriga!! Vet inte om jag är beredd att belasta dom så mycket!!

Kajsa sa...

Om jag skulle få sånt besked? Då hade jag åkt en resa med mina anhöriga och njutit av tiden som jag har kvar! Jag hoppas att går smärtfritt och fort.